Grattis på födelsedagen, Petter & mig själv.




Obs! Detta är en avjoniserande golvfön. Orange. Som allt annat hemma hos oss. Funkar till pudlar. Och till människor bevisligen. (Från Häromi

The big scare!

I fredags började Jungman lukta illa ur munnen och dregla väldigt mycket. Vi trodde att det hade nåt med dom nya tänderna att göra och tänkte inte så mycket på det. Men så i söndags kväll tyckte jag att han betedde sig lite konstigt. Han följde inte efter mig var jag än gick, han låg kvar på sin plats och verkade lite... loj. Så jag tog fram febertermometern. 39.2. Ingen större fara, men förstagångshundägare och hönsmatte som man är ringde jag direkt till Ulla på Frihamras för att få råd/stöd/lugnande. Vi pratade lite och kom fram till att det bästa var att ringa vidare till djursjukhuset. Dom gav rådet att fortsätta tempa honom och ringa in igen om han gick över 40 grader.

Hans temp gick upp under kvällen och natten och på morgonen hade han 40,1 grader (jag sov cirka 0 minuter den natten). Jungman ville inte äta eller dricka och han visade tecken på att ha ont i munnen. Vi ringde vår veterinär i Mälarhöjden och fick rådet att åka dit på en gång.


När veterinären skulle titta Jungman i munnen vägrade han. Han morrade som en vuxen hund, ett dovt läskigt morr - ett ljud som jag inte ens visste att han kunde göra! Veterinären sa "nej, där går jag inte in" och beslutet togs att ge honom lugnande för att kunna få kika honom i gapet. 


Men envis pudelvalp lät sig inte lugnas! Han kämpade emot och så fort nån närmade sig munnen vaknade han till. Han måste haft så himla ont! Så... då fick vi söva honom. (Vid det här laget var jag i upplösningstillstånd!!!) Det gick bra och han sov sig igenom undersökningen. Veterinären hittade inget främmande objekt som vi först misstänkte, istället hittade hon två stora, röda, arga tonsiller. Hon tog prover och skrev ut antibiotika. Notan slutade på strax under 5.000 kronor men tack vare försäkring gled vi därifrån endast 1700 kr fattigare. Tack för det...


På kvällen var Jungman seg och trött som bara den, men redan dagen efter började han bli piggare. Det tyder ju på att medicinen funkar och att det förhoppningsvis inte var nåt värre än en rejäl halsfluss! Han fick frysta märgben att slicka på och det verkade han tycka om. Kallt i ond hals.


... och när man är piggare blir man tvångsmysad av matte. Jungman är nu betydligt bättre, han stinker inte lika mycket ur munnen och han är bara lite sömningare än vanligt. Och en nysmaskin av rang. Han nyser kanske 30 gånger i timmen... Senare idag får vi provsvaren och vi hoppas att det ska vara bra med det! 


En sjukling ska naturligtvis få presenter. Ett hjorthorn från Häromi fick mycket väl godkänt av Jungman. Tur det. Det kostade 229 kronor... Men det är luktfritt (tillskillnad från Jungmans favoritben som luktar hästskit...) och det kommer räcka länge. Han har gnagt och gnagt men inte kommit nån vart än. 

Så. Lilla hunden. Gör inte om det här är du snäll. 



Middag framför teven.



Mugshot


Denna gullunge väger nu arton och ett halvt. Och ni ba: Tung hund!

Jovars, men då skulle ni sett hans nya bekantskap i hundrastgården. En ettårs newfoundlandshund på sextifem pannor. Med päls som en ryamatta. Alltså, han var inte färdigvuxen än. Det var en tung hund.

Inofficiell utställning schmutställning

I helgen var vi på utställning med Jungman för första gången. En inofficiell utställning för valpar i Sollentuna Rackethall. Inte så sexig lokal... men väl 300 valpar av lite drygt 100 olika raser!!! KAOZ. Och om kaoset tyckte Jungman ungefär... 


Petter fick ta hand om det här med att "gå i ringen". Dels för att han är bäst (bättre än jag) i pressade lägen, men också för att han är... ja, let's face it - väldigt snygg. 


Jag hade förväntat mig att Jungman skulle vara den studsboll som han vanligtvis är, men näe. Han gick som en stjärna och svansade som aldrig förr. Jag tror kanske att han gillade det? Uppis liksom? 


Vi fick också visa upp oss tillsammans med Jungmans uppfödare och hennes hund Java (Jungmans syrra) och halvbrorsan Teddy. Värsta snygga Frihamra-trion!


Hmm... domaren gillade Jungman. Men han gillade Petter ännu mer? 


Jungman var burrig och fluffig men hade inget att sätta emot när fluffmaestron Teddy äntrade scenen. Asså, vilken sjukt snygg pudel. 


Jungmans utlåtande. Allt topp notch, förutom en underkäke och bett som inte växt klart. Vi hoppas och tror att det ska rätta till sig när han blir större! Om inte så blir det ingen champion av Jungman. Men det känns rätt okej i vilket fall. Han är ett ess på att lära sig saker och kan bli lydnadsmästare istället. Eller höjdhoppare... finns det nån sån gren för hundar? 

Såhär står det: 
"Maskulin hanvalp, bra huvud och uttryck, skulle önska en bättre utvecklad underkäke, utmärkt hals och överlinje, väl ansatt svans. Tillräckliga vinklar fram och bak. Rör sig väl. Trevligt temperament. Bägge kanintänderna i underkäken går innanför övre tandraden - därav inget HP." 


Efter utställningsäventyret var han "rätt trött" och sov gott i lillmatte Klaras knä. Klara är en av Jungmans favoriter och en av de få människor som han bryr sig om - även om hon inte har godis i handen! Gollig. 



BFF, eller vadå?

Klara kom förbi i helgen och provade Jungmans nya bädd. 



Helt okej, tyckte hon.




Och Jungman fann sig i att dela med henne.

Ja, och så var vi ju på valputställning i helgen. Men det är en helt annan historia med en helt annan intensitet.

Ja, jag sover naken


Jungman har lärt sig vad nej betyder. Och det är ju skönt att bara kunna säga till när han visar för stort intresse för äckliga grejer på marken. Eller för strumporna när husse eller matte klär på sig.

Aja. Jag fick ett ett nytt tillfälle att att använda nej. Alltså, verkligen.

Ni vet hur det är. Man väcks av sin klocka och/eller mobil. Och så sätter man sig på sängkanten och stirrar tomt ut i det tillstånd som kallas morgon. Man kan ju bli sittande så ett tag. Bara fastna i detta limbo och bli sittande, stirrande mot ingenting.

Men nu ryckte Jungman mig ur detta genom att komma och slicka mig på snoppen. Ja, ni läste rätt. Och jag kan förstå att det är en intressant doft- och smakupplevelse för en hund. Men både skräddaren och husse säger nej.

Computer says no.

Ett nej är ett nej.

Sin egen snopp får han dock fortsätta att slicka på. Och det gör han.

Hurra, hurra

Jungman fyller 5 månader idag! Vi har firat dagen med ett besök i hundaffären där Jungman fick välja själv. Han valde ett ben som luktar hästskit... Sen lekte vi och gick unghundskurs. Nu? Han är tvärdäckad...

Jo. Han vägde sig idag också. 17.8 kilo.














En dag senare

Så. Nu har Jungman tappat alla sina mjölktänder. En dag innan han blir fem månader.

Annars då? Tja, i helgen är det dags för valputställning. Och det kan man ju arkivera under "Saker jag inte trodde skulle hända mig. Någonsin."

Tandlossning

Nu är det nog bara en mjölktand kvar i gapet. Och den sitter löst.

Det är rätt skönt. Valptänderna var vassa som nålar och när vi tränade på att "gå fint" var det som att fiska gädda med fingrarna. De nya tänderna är som solvarma klippor slipade av havet. Eller så.

Skogen

Jungman viker inte från vår sida när vi är ute. Inte särskilt långt i varje fall. Som mest fem meter från matte och tio meter från mig. Helt okej och rätt bekvämt när man tar av honom kopplet. Det känns tryggt.

Men idag var jag säker på att han skulle försvinna mot horisonten. Vi var ute i nån form av skog och gjorde diverse. Ni vet, söka gotte, inkallning samt hopp och lek och hela den biten. Hundgrejer, helt enkelt. Men så plötsligt bara stack han iväg. Tjugo meter på två sekunder. Det var Livet på landet och jag var Chevy Chase. Typ.

Man står och spanar efter en försvinnande hund och konstaterar att han gillar att springa. Ifrån dig.

Aja. Det var bara ett sk pudelryck. Inget att oroa sig för. Ett vanligt fenomen, enligt www. Sprint i tjugo meter och så vända tillbaka i halvcirkel och så sprint iväg igen och tillbaka fem gånger. Sen gick han vid min sida igen som om inget hade hänt.

Chevy Chase-filmen? Ja, den är väl okej, I guess. Inte nån av hans bästa. Men Chevy är ju alltid Chevy.

Valpkurs!

Jo. Vi gick ju en valp- och unghundskurs för Carina Persson via Eva Bodfäldt Education i helgen. Det va så himla roligt. Jungman var ju som väntat en A-hund som redan hade koll på det mesta, men vi lärde oss massor. Alltså, jag och Petter. Vi lärde oss.

Allmänt snygg. Snyggast i klassen måste jag nog säga även om konkurrensen var tuff. En finsk lapphund, en tollare, en border collie, två bichon frisé, en reisen, en spansk vattenhund och en supergullig liten pumi (som Jungman äääääääälskade). 


Här sitter Jungman i "ryggsäcken" och tar det hyfsat chill. Det är en passivitetsövning som jag tyckte var skitbra. Och vilken utmaning. Sitta still och göra inget när det är hundar och köttbullar överallt...

Koppelträning var ingen match. Man bara går såhär på vänster sida och så får man godis. Piece of cake, sa Jungman. Eller ja, piece of köttbulle dårå... Vi fick också prova på "skvallerträning" vilket Jungman verkade tycka om. Istället för skälla - skvallra! Mkt bra.

Det är viktigt att ha en bra kontakt med sin hund. Jungman är typ alltid jättefokuserad på sina människor. Jag misstänker att det är för att han ser oss som två jättestora köttbullsautomater... Vi fick prova att gå en promenad på typ 10 minuter och försöka räkna hur många gånger hunden tog kontakt med oss. Jag gav upp vid 100... 


Men ibland belönar vi med lek istället för godis och det är också toppen tycker Junkis. Husse på golvet! HILARIOUS!!!

Efter kursen åkte vi hem till min syrra i Nacka och Jungman fick hänga lite med sin kompis Klara. Henne gillar han lite extra mycket nämligen. Jungman njöt av att bli lite ompysslad - han var så himla trött. Och vi med. Trötta och nöjda. JÄTTENÖJDA.










Bygga självförtroende.

Att vi har en riktig A-hund, ett ess, en champion etcetera - det står ju helt klart när det kommer till allt... utom ensamträning. Det går trögt. Supertrögt. Vi har förstått att detta är ganska vanligt när det gäller pudlar. Såklart. Dom är ju utpräglade sällskapshundar och tycker att detta med flock är toppen. Att vara ensam... botten, botten, botten.

För två veckor sedan bokade vi in en timme med en hundcoach från Hundens Hus i Stockholm. Hon kom hem till oss och gav oss en massa tips på hur vi ska ensamträna. Egentligen var det ganska mycket samma saker som vi redan testade, men med lite små justeringar.

I huvudsak gick metoden ut på att skapa lugn och trygghet, ge Jungman nåt att tugga på, säga hejdå och gå ut genom ytterdörren för att 10 sekunder/1 minut senare komma in igen och låtsas som ingenting. Och att upprepa detta om och om igen. Så det har vi gjort. Med absolut NOLL resultat. Jungman tjuter oftast innan vi hunnit nerför trappan... Hon tipsade också om att introducera en viloplats med tak där man lär hunden att koppla av och om en spray som luktar mammahund som ska få valpar att känna sig trygga - detta har vi inte provat ännu pga tror inte att det skulle fungera på Jungman som A) älskar att sova mitt på parketten och B) inte har brytt sig om sin valphagefilt sen vi kom hem med honom från kenneln. Med andra ord - vi känner oss hyfsat maktlösa när inte ens proffsens tips biter på vår valp.

Nu i helgen har vi varit på valpkurs hos Eva Bodfäldt Education, med instruktören Carina. Carina hade några nya tips på hur vi ska ensamträna. En metod som går ut på att bygga hundens självförtroende!

Vi ska börja med att stänga in Jungman i ett rum med hjälp av kompostgaller när vi är hemma. Typ, Jungman får vara i köket medan jag dammsuger och stökar runt i lägenhetens övriga rum. Det är viktigt att vi låter och för väsen så att det är som vanligt och inte plötsligt blir tvärtyst hemma...  Ibland ska jag gå förbi köket och slänga ett getöga. Är han lugn och fin så kastar jag in en näve godis. Vi ska träna MAX 2 gånger per dag och MAX 5 dagar i veckan. Och vi ska INTE öka tiden utan istället variera den. Ibland 1 minut, ibland 10, sen kanske 5 och sen 2 för att sen köra en kvart. Jungman ska alltså inte veta hur länge han ska vara där inne och det ska inte bara blir "värre för varje gång". Tanken är att sakta, sakta få Jungman att fatta att det är ganska gött och lönsamt att chilla ensam i ett rum.

När han accepterar detta och klarar av det ska vi börja stänga dörren till rummet som han är i. När det funkar så är det dags för ytterdörren. Enligt Carina är det tålamod och tid som är nyckeln. Det kommer alltså att ta tid. Men det är okej. Bara det löser sig. Vår hund måste kunna vara ensam ibland. Det är ju lite av en nödvändighet för att vardagen ska funka på riktigt...

Carina tipsade också om Xylokene (osäker på stavning...) som är ett preparat för hundar, mot oro och stress. Hon menade att det kan hjälpa under en träningsperiod för att komma framåt. För att få hunden "ur ett jobbigt mönster". Vi är såklart beredda att prova allt, men tabletter känns verkligen som sista utvägen... Känner mig i alla fall sjukt peppad på att komma igång och prova Carinas way!

Ni som är erfarna hundägare, tycker ni att det låter vettigt? 


Han är världens bästa. 

PS: Mer om valpkursen - som var FANTASTISK - kommer framöver! 

Såja!

Klart man måste ha en ny matbar när man väger in på lite drygt 17 kilo!!!

Pudeln i konsten, del tre

Jungman fick tre tydliga instruktioner inför ateljébesöket.

  1. Slicka inte på kadmiumfärgerna.
  2. Lek inte med eggverktygen.
  3. Ät inte konsten.

Det funkade hur bra som helst. Alltså, han har varit i ateljén några gånger tidigare. Då har det inte funkat några längre stunder, men nu verkar han ha vant sig tillräckligt för att kunna låta husse jobba i fred. Gött!